Underbart eller en plåga?

Att raka sig. Är det något rent och härligt eller en plåga?
Tycker själv att det för stunden känns väldigt bra och fräscht... Men så kommer den 3e dagen, dagen då allt blir jobbigt, denna extrema klåda. Ska man då smyga undan lite från allt folk för att snabbt dra handen utanför byxorna för att för stunden få bort klådan som kommer lika fort igen då handen försvinner.
Eller ska man plågas och gå med klådan och försöka tänka på annat. Men på stunder då folk inte ser visst jag kliar till lite, vad ska jag annars göra?
Det enda botet mot denna åkomma är ju som bekant att antingen stå ut, låta hårfältet växa ut igen likt en sommaräng eller fort som bara den gå på och raka igen.
Varför utsätter man sig för denna lilla plåga. Vanesak eller ej det är ett pyssel att hålla sig fin på dom utvalda ställena.
När man är van är det inte värre än att borsta tänderna.
Jag har hittills pendlat mellan hår och inte hår, att ha hår har mest varit för att jag inte orkat bry mig, men nu har jag övergått till att få in en vana att raka mig.
Att jag plågade mig själv igår var helt och hållet mitt eget fel. "Nej, jag rakar mig i morgon istället, har inte tid nu" då var det mitt eget fel. För den 3e dagen utan att raka sig igen, den dagen väljer man själv om man vill genomgå.
För min del ska jag börja sköta mig och inte låta det gå mer än två dagar mellan rakningarna.